SOL OCH VÅRTRÖTTHET
Tänk vad underbart att solen tittar fram:) Mina värkande frusna muskler tinar sakta upp och jag njuter som en katt i solskenet. I två dagar har jag legat ute på gräsmattan och sovit. Det blir en ny sorts sömn när musklerna slutar krampa. Typ koma.....och jag blir så trött. Både i huvudet och i kroppen. Fullständigt slut faktiskt. Med jämna mellanrum har jag ålat mig in i köket och hämtat vatten och kaffe. Tur att Morgan är ledig i två dagar så slipper jag röra mig alls;)
Jag har en föreställning om att nu kommer värmen och ljuset och då blir vi pigga som mörtar. Jag kommer studsa som en unghingst på sommarbete...fast...NÄ!! Slipper lite smärta men knappast piggare.
Sebbe och Lisen blir också tröttare. Märker även på Ebba att det är en jobbig tid nu. Mera ljus, sommartid och varmare dagar. Hon är nästan omöjlig att väcka på morgonen.
Tempraturen ändras och hjärnan slår bakut. För visst är det väl så att man tänker inte på det som en förändring som måste registreras. Det bara är så. Men inte om man är känslig för förändrigar. Då är det jättejobbigt! Sömnlösa nätter och ångest som ökar.
Men lagom till hösten då njuter hela familjen av värmen:) och vi är piggare.
Vi borde bo i Grekland eller södra Italien.
PARALLELL VERKLIGHET
Imorse läste jag något som Mia Skäringer Lazar skrivit på Instagram. Hon är verkligen träffsäker både som Mia och Tabita. Ibland känns det som om hon varit inne i mitt huvud och rotat. Blir lite avundsjuk på henne. skulle vilja ha hennes förmåga att sätta tankar på pränt på det viset.
Hon skrev någonting om att ibland kommer hon liksom inte in i dagen när morgonen gryr. Hon blir ståendes utanför och betraktar.
Och där känner jag så igen mig. Man kan stånga sig blodig men man kommer inte in. Som ett kugghjul som hamnar på kant så haltar men bredvid i en paralell verklighet. Varken kropp eller sinne vill vara med hur mycket man än försöker.
I början när jag upplevde det här blev jag väldigt ledsen och kände mig så ensam. Nu försöker jag bara vara....det är som det är. Man får försöka andas genom dagen och vila.
Igår när jag var i mitt parallella universum så slog mig en tanke. Meningen med att jag känner mig så här ibland.
Det är för att jag ska förstå mina barn som också går och har gått gått igenom det här. Gått i väggen så de är alldeles tillknycklade. Ungefär som när man smakar på barnens penicillin för att ha förståelse för vad de går igenom när de ska svälja eländet.
Så måste det vara!
ETT STEG I TAGET
I dag kom provsvar från vårdcentralen. Låga järndepåer trots att jag äter järn. Höga levervärden trots att jag inte dricker alkohol i nämnbar mängd. Rekommendation: Livsstilsförändringar.
Inga överraskningar där inte. Jag är ju en hyfsat intellegent människa så jag förstår att ligga på soffan med för högt kaloriintag knappast är gynnsamt för hälsan.
Men som sagt, små ändringar varje dag är gjorda och tabletterna jag fick hjälper massor. Den här tisdagen visade vågen på 94,3 kg. 1,8kg ner men hälsovinsten är betydligt mera. Jag kan gå längre och längre för varje dag. Och när jag har dagar , som idag, när orken inte finns då bryter jag inte ihop för det.
Jag vilar och imorgon är kanske en piggare dag.
DÖTTRAR MED SUPERSTYRKOR
Äntligen kom det efterlängtade och välbehövliga påsklovet. De sista två veckorna har det varit trögt att komma upp på morgonen. Ebba har haft nationella prov i flera veckor och det har tagit musten ur henne. Hon får anstränga sig till orimlighet. Lärarna är helt suveräna. De anpassar hennes vardag så långt de kan, men proven är ju som de är.
I vilrummet finns en soffa där hon somnat nästan varje dag. De låter henne sova en knapp timme så hon kan orka med eftermiddagen. Det är väl att se individen om något. Hon ligger väldigt bra till kunskapsmässigt så det är ingen fara med att hon får en liten håltimma:)
Lärarna har upptäckt att om hon inte får gå ifrån så kan hon ändå inte hänga med. Hjärnan har redan somnat och det slutar ofta med att hon sitter och gråter på toa.
För mig som mamma känns det här såklart extra gott ihjärtat<3
Dessutom känner jag mig hörd!!! För er som kämpar med att få samhället att förstå era barns superstyrkor och förklara att de kanska inte passar in i skolans mall, så är det just det som är sååå viktigt. Att känna sig hörd och sedd.
Om Ebba berättar något som hon tycker är jobbigt i skolan. Det kan vara något som vi i vuxenvärlden inte ens skulle reflektera över, men för Ebba är det hennes hela värld. Honf astnar i problemet tills det är löst. Och varje gång fixar lärarna det. För i 99 fall av 100 är det lösbart på en blinkning.
Och de tar det på allvar! Ebba är fullständigt trygg med att det finns vuxna som håller koll på läget. Med andra ord kan hon vara bara Ebba och utveckla sina superstyrkor till sin fulla potential.
Och ett tips.....LYSSNA PÅ FÖRÄLDRARNA. De är trots allt proffs på sina barn.
Och allt är kanske inte vad det först verkar vara. Ibland kan det vara lite lurigt. En av mina äldre döttrar sa härom dagen "Jag har inte haft någon barndom. I sex år har jag legat i sängen och försökt förstå vad det är för fel på mig. Varför alla säger att jag är ledsen. När jag egentligen bara är Autistisk. Tänk om skolan hade lyssnat, då hade jag sluppit så mycket gråt"
Då är det svårt som mamma att inte bli bitter. Tänker ibland skriva brev till de berörda lärarna och berätta vad deras åsikt (för det var vad det var) utan förankring i verkligheten, har gjort med hennes liv.
En flicka som inte kan uttrycka eller tolka adekvata känslouttryck har man talat om för att du är ledsen. Ett antal inkompetenta kuratorer och soc. anmälningar senare så får hon äntligen sin diagnos. Hon gråter av lättnad. Jag gråter av lättnad. Vi firar Autismdiagnosen med gofika! Hyllar olikhet och ljuset i tunneln.
Men jag tänker inte skriva några brev. Vad skulle det känna till? Pajkastning är inte bra till något. Kanske skulle de lära sig något...eller kanske inte.
Det jag inser är att där jag är just idag finns ingen kraft till att utbilda andra i detta ämne. Kanske någon gång, me inte idag. Helst då tillsammans med mina av samhället så illa behandlade döttrar. Ni är så mycket starkare än jag.
Tack för att ni finns Julia, Lisen, Filippa och Ebba
Joh 3:16
Igår var en dag med många bra samtal med vänner och grannar (förhoppningsvis blivande vänner) Har blivit lite petig vem jag släpper in på livet eftersom jag har en förmåga att släppa in alla. öppna upp mig som en bok, låta mig läsas sida upp och sida ner. Och sen när det upptäcks att jag inte är nån bestseller utan en alldeles för rörig pocketbok från Hemköp, så hamnar jag i pappersinsamlingen. De flesta orkar inte fortsätta läsa mer en inledningen. Så vis av erfarenhet slipper jag helst pappersinsamlingen;)
Så det som jag tycker är värt att dela med mig av är en sak som grannen sa som var närapå en lösning på världsproblem. Något väldigt enkelt och simpelt, som vi pratar om varje dag med våra barn. Något som varje människa som jobbar med människor i beroendeställning borde fråga sig varje dag. I varje möte med medmänniskor. Tänker barnomsorg, lärare, sjuksköterskor, hemtjänstpersonal och så vidare. En liten fråga, som man så lätt glömmer i vardagen när alla krav håller på att tugga upp en.
När man står öga mot öga med en vacker själ ställ en liten enkel fråga. Den gyllene regeln, Joh3:16i Nya Testamentet, fast som en fråga.
"Bemöter jag den här medmänniskan, som jag och mina barn och mina närmaste vill bli bemött?" Jag menar VERKLIGEN fråga sig det. Gå in på toan, se dig i spegeln, VERKLIGEN se dig i spegeln och ta ett snack med dig själv.
Oavsett om du är kristen, buddist eller tror på Kosmos eller karma. Eller kanske är helt otroende. Skulle jag vilja bli bemött så som jag bemöter andra? Eller skulle jag vilja att något bemötte mina barn eller andra nära på det sätt som jag bemöter andra på?
Eller kanske är man den som väljer att blunda och stänga öronen när andra beter sig illa. Då kanske det är ett dags att ta ett snack med sig själv. Allvarligt snack!!!
Fick även en historia till mig igår, som var helt horribel. Barn på en skola i Sverige, i dag har blivit utsatta för kränkningar och misshandel närapå dagligen av en vuxen människa. Som i ren onska kränkt och skrämt dem till tystnad och blindhet. Där kollegor till detta avskum, drabbats av blind- och dövhet. Vi pratar om flera år. Tillslut tar en liten modig flicka bladet från munnen och berättar för mamma. Detta efter att hon själv utsatts, när hon tänker skvallra på honom. Och ju mera de nystar desto större blir det. Helt vansinnigt!!!!
Så när vi står där och tittar in i spegeln kan vi även passa på att fråga. Är vi så rädda att förlora jobbet så vi väljer blindhet framför empati.
Jag vet vad jag valde och väljer varje dag och vad jag försöka få mina barn att välja. Och jag tänker aldrig hålla käften....aldrig!!!!
Jag tänker fortsätta vara en analklåda på blindheten!
SOM VATTEN PÅ EN AND
Sitter i fönstret och tittar ner i Tinnerbäcken. Bara följer vattnet som sakta rinner ut i Stångån. Tittar på änderna som guppar och gnabbas om flickornas gunst. Det är bråda tider att vara åda så här års. Hitta ett tryggt rede samtidigt som hanarna hela tiden jagar. Tänk att de kan vara i det iskalla vattnet. Fryser de inte om fötterna?
Idag är kroppen och jag inte överens om dagschemat. Själva jag hade tänkt en stros runt ån med en paus vid vattnet, som jag behöver såååå väl. Lite städning och tvättstugan. Verkar som om kroppen tänker sätta käppar i hjulet för det. Många år så trodde jag att ont ska med ont fördrivas. Det är bra med motion varje dag enligt läkaren. Först då kan du hålla fibron och värken i schack.
Det stämmer inte varken på mig eller på Julia. När kroppen säger "vila" så måste vi lyssna. Om inte så hamnar vi på ett ställe som är betydligt svårare att hämta upp sig från. Det finns alldeles för lite forskning på detta. De flesta läkare delar ut generella "blajråd", faktiskt även smärt och rehab.
Och det jag upplever är att det "suckas" bort lite. Eftersom det inte finns någon behandling blir läkarna lite ......... trötta eller kanske förlägna, på nåt vis. Det finns ju ändå ingen behandling så vad gör du här? Som en läkare sa till mig "Vad vill du att jag ska göra? Jag har sag måttlig motion i kombination med vila" Min mor har även haft en läkare som skrattade och sa "Fibromyalgi är en myt" Snacka om att skuldbelägga.
Det borde erbjudas varmvattenbad och massage i större utsträckning. Chi-gong och yoga, mindfullness eller bara kafferep med samtal. Jag kan ju göra allt själv men till självkostnadspris. Det finns inte precis ett överflöd av pengar när man är långtidssjukskriven.
Tänker att det här påverkar till att man går ner så djupt när man har ont....som leder till att du får ont.....som leder till att man går ner i psykiska måendet.....som leder till....Ja ni fattar. Det är du själv som inte vilat måttligt, motionerat måttligt, gått ner i vikt, inte levt i nuet. Det är ditt eget fel att du ligger här.
Skulle man sägs så till en person med någon anna kronisk sjukdom? En tanke bara.
Bara en liten reflektion över morgonkaffet:) Tänker att man måste vara stark för att vara sjuk. Lyssna innåt.
Lite som en and i Tinnerbäcken.....Låt skiten rinna av dig bara!
FÅGEL FENIX
Nu har den här medelålders kvinnan rest sig ur askan. Likt fågel Fenix har hon rest sig, skakat ur fjäderdräkten och börjat träna på att flyga igen. För jag har flugit, det har jag. Även om det var väldigt länge sen. Jag flaxar lite fint varje dag för att stärka mig liksom. Lite träningsvärk blir det ju såklart men det börjar lätta.
Vet egentligen inte när det gick upp för mig att det var allt för länge som jag legat i askan och krälat. Men bägaren rann över. Helt plötsligt en dag så orkade inte ytspänningen mera och det rann över.
Efter en hemsk vinter, där jag knappast varit utanför dörren. Där varje moment i vardagen blir ett oöverstigligt hinder. Där jag hela tiden trott att fibron tagit ny odräglig skepnad. Där mitt liv från och med nu skulle vara fullständigt nattsvart. När städning av handfat och toa måste tas i två etapper med en återhämtning emellan. Ihoprullad mitt på badrumsgolvet med en handduk under huvudet, kämpandes efter andan som en fisk på torra land, trodde jag var mitt nya liv.
Där varje rop på hjälp kom som en snyftning av trötthet som ingen hörde eller förstod vad det var som väste. Ingen skuld på mina nära och kära. De är fantastiska och inte att förglömma "Medsjuka".
Där någonstans, kanske på badrumsgolvet, hände något. NU FÅR DET VARA NOG!!! Jag måste börja välja vad som är viktigt. Vad vill jag ha kvar i mitt liv. Vilka vill jag gå med och vilka vill gå med mig på resten av resan. Bredvid....inte ridandes på ryggen. Och sakta, sakta började jag resa mig. Gjorde pyttesmå förändringar och en ny bild av mig själv började växa fram. Tror nog att förvandligen var helt osynlig för mina närmaste. Jag märkte den nog inte själv förren efter en titt i backspegeln. Den största förändringen var nog mitt "självprat".
En särskild händelse hade en avgörande betydelse för min "fågelFenixförvandling" och det var ett litet meddelande på Instagram. Det löd som följer.
"Hej Sofie nu drar det ihop sig till våran födelsedag jag ska överraska Susanne. Hoppas att du kan komma nästa fredag"
Det var skickat från en vän från förr. Typ 25+ år förr. Det var från Fina Helene Carlsson.
Jag våndades kan jag säga. Fast i mina egna negativa tankar om mig och min kropp. Vid tillfället vägde jag 101kg. (En liten del i min transformation är att lägga alla korten på bordet) Vad skulle jag ens ha på mig.
Men jag tackade ja! Och jag gick! Rädd och väldigt liten.
Kan säga att det var det smartast drag jag någonsin gjort. För när jag mötte Helene och Susanne så såg jag någonting som jag glömt fanns. De såg Sofie!!!
Jag som inte ens mindes henne riktigt. De såg ingen fet, utbränd 7-barnsmorsa, som trampar vatten febrilt för att inte sjunka.
De såg mig!!! Och det gav mig en helt ny kraft. När jag väl att fått en liten glimt av mig ville jag se mer. Jag menar det har funnits en hel del tillfälletn då jag har tyckt att jag är bra. Lite yvig kanske...pratar för mycket....tar rätt mcket plats, men i det stora hela rätt ok:)
Och livet började ta en ny vändning.
Jag började prommenera. Idag nästan pw:ade jag. För en månad sen var det fullständigt otänkbart, eftersom jag kappast kunde stå på mina värkande fötter. Jag fick hjälp med viktminskning på vc. 5kg minus på en vecka. Jag tränar och tänjer på tanken. Tänka positiva tankar om mig och målar upp en bild av hur jag vill leva mitt liv. Känner livet i mig!! Mina nya ledord LOVE, PEACE and RESPECT. Kan knappast bli enklare än så. Men jag får träningsvärk även i hjärnan.
Så detta inlägg blir en hyllning till livet och kraften inom mig. Till mitt nya "egoistiska" liv. OCH till Helene och Susanne, som väckte mig fast ni inte ens visste att jag sov. Älskar er!!!!
NÄ, NU Ä JAG ARG!!!!
Nä nu jä....lar! I dag kom all ilska och sorg över mig! Jag är så fruktansvärt jä...la förbannad så jag skulle lätt skulle kunna häva nån i Stångån:(((((
I alla dessa år som jag försökt att bli hörd.
Ni har hört och läst allt det här förrut. Ursäkta mitt tjatande och ältande:(
Hade tänkt skriva "Sagan om Lisen" idag, men det är för känsligt. Både för mig och för Lisen. Vi är mitt i. Mitt i kaos, tårar, ilska, frustration och panikångest.
I dag är jag mest arg på socionomen på BUP. Hon har varit allt annat än lyhörd. Hon har toppridit och varit nervärderande på alla sätt och vis.
Under två års tid har hon vägrat lyssna på Lisen. Att jag hela tiden har känslan av att vara ifrågasatt som förälder tär så fruktansvärt!
Och när Lisen säger att "Det verkar som de tror att vi har det dåligt hemma. Hon är som kuratorn på skolan....De har redan bestämmt vad jag mår dåligt av. Va f...n ska vi gå dit för när de ändå inte lyssnar?"
Då fick jag nya krafter. Så får inte Lisen känna. Då måste jag som förälder visa att vi tar ingen skit. Vi känner och vet! Och ingen ska komma och säga att vi känner fel. Där är det stopp!!!!
Men trots det gnager mitt dåliga samvete. Eller rättare sagt glufsar i sig all min självkänsla som en hungrig varg. Jag borde blivit argare tidigare. Innan hon blev utbränd:(
Sorgen sitter som en stor svart sten i bröstet. Mina fina döttrar som är för goda för den här världen<3 Barn nummer två som jag inte hjälpt i tid. Barn nummer två som blivit utbrända....och jag menar verkligen UTBRÄNDA!!!!
Inte en klyscha som man slänger ur sig. Utan på riktigt!!!
När duschning tar så mycket kraft från hjärnan att man inte kan göra mera den dagen. När man behöver hjälp med att tvätta håret för att man inte orkar fixa det. När man behöver hjälp att borsta tänderna för att man plockat in tvätten i garderoben, så all kraft försvann. Ilskan och sorgen över att mamma måste borsta tänderna på en.
Arg på Besservissrar! Arg på fördomsfulla människor! Arg på ett samhälle som inte är tillräckligt stort för alla! Arg på folk som tycker att jag inte borde skriva att mina barn mår dåligt och går på BUP! Arg för att de tycker att vi ska gömma funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa! Arg på alla dem som tycker att vi pratar för öppet om ADHD och Autism!
Mina barn är inte sin diagnos men diagnoserna gör att de möter svårigheter i sånt som är busenkelt för andra....i alla saker i vardagen. Sånt som man inte tänker på att man gör. Och det vill jag att mina ungar ska kunna stå för och säga. "Det här är för jobbigt för mig" och orka möta folks suckar.
Nu ska jag ta en kopp kaffe och tänka glada tankar om min underbara familj och vända andra kinden till och förlåta dem för de vet inte vad de gör!!!
EGENTID????
Vad är det?
Jag menar vad står begreppet "Egentid" för dig. Det kan väl skifta ganska kraftigt?
Det är något att tänka på innan man dömmer andra tänker jag.
Jag hör väldigt mycket fördommar om vårt liv. En del tycker synd om oss. Stackars människor...... Tänk att ni fortfarande är gifta. det trodde vi alderig! Ni som har så mycket.....
Vi har 24 timmar precis som alla andra. Vi har gjort aktiva, noga övertänkta val om våra 24 timmar. Vad vill vi ha dem till? Vad händer om det inte blikr exakt så? Hur reagerar vi om vi måste göra omval?
VAD ÄR VIKTIGT FÖR OSS?
SVAR: "TILLSAMMANSTID"
JAG SKAPADE JUST ETT NYTT BEGREPP TROR JAG;)
Vi tycker om varandra i familjen. Vi vill vara tillsammans.
Och om någon av barnen vill göra något med bara mamma eller pappa eller något syskon, så gör vi det. Men det behöver inte vara en weekend i London.
Ebba gillar att fika nere vid ån och mata ankor.....Vi gört!
Filippa gillar att jogga och cykla.......Vi gört!
Det behöver inte vara så himla stort.
Mina 6 yngsta barn hade en syskondag på fenomenmagasinet. Det är en efterlängtad och viktig dag! De gör något som passar alla. Går de på bio, går de tillsammans. De är helt enkelt kompisar med varandra.
Vi pratade om semester i sommar. Vi tänker på att hyra en stor bil, ifall nån av de stora ungarna vill följa. Det är inget konstigt med det.
När folk frågar mig hur jag hinner med allt här hemma så brukar jag fråga detsamma. För mig är det svårt att först hur nån hinner till alla träningar och aktiviteter. Men den föräldern har gjort sina val och lever dem. Kalas om de är lyckliga i det.
Tänker bara att alla gör sina val och det är ok!
Morgan och jag pratade om att han vill köra "klassikern" innan han är för gammal. Något han vill göra innan han dör. Jag stöttar honom helt och fullt i det. ser att han mår bra och att han tycker det är superkul att träna.
Och då slog det mig.......Jag är fullständigt nöjd! Jag menar lite småsaker är det väl. Sett ett par kängor för 2000 som jagg vill ha. Jag vill lära mig laga mat utan vetemjöl. Smågrejer som det är i vardagen.
Jag har ju för jösse namn precis allt!!!!
VAD ÄR VIKTIGT I LIVET?
Sitt ner och känn på den en stund.
SAGAN OM SEBBE
När mor i huset, den 30:e december 1999, stod vid spisen och förberedde nyårsupé....gick vattnet:)
5 dagar över tiden så bestämde sig bäbisen att det var dags att komma ut. Väldigt skönt!!!!
Graviditeten hade varit minst sagt speciell. Jag hade lagrat vätska i varenda liten mm på kroppen. Så jag såg ut som en strandad val. Mitt blodtryck var så lågt så jag låg mestadels. Och jösses vad den ungen sparkade! Tårarna rann av smärta. Ibland trodde jag att han skulle ta sig ut genom bukväggen:)
Jag ringde mormor och morfar som skulle komma till de stora barnen. Jag avbokade gästerna som hade en reservplan som de fick ta till. Jag ringde min vän Anette som skulle vara dola.
Vi packade väskan och for iväg. När vi väl kom in så fanns inga värkar överhuvudtaget. Dropp skulle sättas morgonen därpå om bäbisen mådde bra.
Droppet sattes och kl.13.52 12 december 1999 kom du ut. Eller kom och kom. Du tog spjärn och sprängde dig ut. När du låg vid mitt bröst så tittade du på mig så intensivt och du åt och åt och åt.
Jag minns att jag ringde till mamma och sa att han är så speciell:) Han tittar så intensivt på mig. Det känns som om han är äldre än nyfödd och jag förstod att jag hade blivit vald av det mest unika lilla varelse.
Missförså mig inte....alla mina barn är lika högt älskade och unika. Men nu är det Sebbes saga och då får det vara så.
Vi kom hem 2000 och firade ett nyår med hela familjen. Och jag satt med dig och matade och matade. Du ville verkligen inte sova. Varannan timme åt du i 8 månader:) Och det vara på bröstet + allt annat du fick. Sicket litet matvrak;)
När du satt i babysittern så fäste du blicken så intensivt i saker att du inte kunde sluta titta. Det slutade med att du blev hysterisk! Storebror Robin kom på att vi kunde lägga filten över huvudet när det blev sådär. Då blev du lugn! Det fanns ingen i hela världen som du älskade och avgudade så som dina storasyskon. Men det ska väl ärligt erkännas att de var ganska irriterade på dig;) Du kissade överallt....för du var gladast naken. Du år och tuggade sönder ALLT!!!!
Du kastade alla saker i väggen. Du klättrade i lampor och gud vet vad och välte alla möbler.Stoppade in allt du hittade i näsan och öronen. Och fast mamma slet sitt hår, så himmel vilken underbar unge<3
Då som nu blev det många glada skratt:)
Jag nämde på BVC att du var så vild. "En del barn är såna. Han har ju eksem....då har barn svårt att sitta stilla."
När du satt i soffan dunkade du huvudet i soffan hela tiden. När du blev frustrerad så dunkade du huvudet i väggen. Du tuggade sönder tusen nappar i veckan. Du hade nattskräck varenda natt.
Ibland trodde jag att jag skulle bli galen.
Sen började du dagis:) Du älskade det! Massor av kompisar och allt gick galant. Sen kom 5-årsgruppen och då blev det lite svårare och skolan ännu svårare:)
Du hade inga problem med inlärning....Klok som en uggla! Men du kunde inte vara stilla. Och du kunde fortfarande inte sova.
Jag hade läst en artikel om ADHD. Det var inte så omtalat då. Jag pratade med skolpsykologen som sa till mig att allt jag gjorde var fel. Man ska aldrig fostra ett barn som är impulsstyrt. Där fick jag så jag teg! Men nån hjälp fanns inte att få.
I samma veva flyttade vi till Lambohov och bytte skola. Där kom hjälpen. I 2an fick du din diagnos ADHD och du fick mycket bättre hjälp. Och vi började plugga på om diagnosen.
Då fick vi så mycket mera förståelse. Varför vissa saker var jobbiga för dig och anledningen till att du hade sån simultanförmåga. Kompisarna trodde att du fuskade på tv-spel för att du alltid vann:) Du kunde se de andras banor sammtidigt som du körde på din egen:)
För ett halvår sen fick du din diagnos Högfungerande Autism, eller Asberger som det hette förr. Du kom in på en resursskola och sakta men säkert faller allt på plats. Stressen som en vanlig skola ger med allt för höga krav för dig är borta. Inte för att du har svårt i skolan utan för att du behöver så mycket struktur. I din nya klass går det 6 andra elever och ni har 3 pedagoger som är med er hela dagarna. Även på rasterna. Efter bara några veckor märker jag ett lugn hos dig som jag inte sett på länge.
Men du är fortfarande samma glada unge. Full av humor och ironi. Klok och omtänksam. Du kan fortfarande inte sova. Men det är väl en bagatell;)))))
Vi är så stolta över dig och önskar dig allt gott!
Den dagen du föddes blev världen en bättre plats<3
BF & MELLO
För första gången på typ 27 år är jag helt utan mina ungar hela natten och dagen i morgon. Känns ju hur tomt som helst:(
Funderar på uttrycken "egentid" och "ladda batterierna".
De måste kanske inte höra ihop? För ladda batterierna för mig är tid med min familj. Ungarna är så stora nu så de hänger inte på mig längre. Så tiden de vill vara med mig är värdefull. Jag gillar verkligen inte att vara ensam. Tur att vi har katterna för ingen av ungarna vill följa med mig på toa längre;)
Nu har vi tänt en brasa och lite ljus. Morgan steker kyckling, som vi ska äta framför tv:n. Vi kanske går all in och poppar popcorn till mello ikväll:)
SLYNGELÅLDERN
Vi har en katt i slyngelåldern!!!!!!
Jag tror jag blir galen på LOVIS. Hon tuggar allt! Sitter och försöker blogga på Filippa platta, men jag vill ha riktiga tangenter. Anledningen att jag gör det är följande.......
1. Mac- datorladdare nr.1.....avtuggad.
2. Mac- datorladdare nr.2......avtuggad
3. Julias mobilladdare. ....se ovan
4. Liten mo illaddare. ....se ovan.
5.Min mobilladdare...... totalt söndertrasad av vassa Slyngelkatts tänder.
6. Filippa laddare till plattan.....se ovan.
7. Samt en julgransbelysning hon rotat fram i källaren:(
Har alltså ingen dator som funkar i dagsläget. Hon har en inbyggd sladdradar. Hon hittar dem överallt. Vi har varit bortskämda med Maltas, vår perserhanne. Han är superlugn. Aldrig vippat nåt.
Men Lovis,som är en Maine coon på 7 månader. Efter att ha läst ett inlägg på få, där någon skrev om slyngelåldern, så snodde jag uttrycket på stuberten. Det är verkligen bästa beskrivningen på Lovis:)
Tur för henne att hon är fantastiskt underbar och vacker♡ Hon är en härlig personlighet, som kommer att bli en supermorsa♡
LOVIS♡
MOLTAS♡
LJUSPÅSAR OCH GAMLA SPETSAR
I dag är hon riktigt i tagen, Fru Roslinger, ska jag säga! Energin flödar och kreativiteten likaså. Men jag är lika dan som mina barn. Det började med att jag skulle dammsuga bakom soffan.....såg att avendeln hade torkat.....började sy doftpåsar......hmmmm, så mörkt det är i vardagsrummet.......gör lite ljushållare......Ljuspåsar är ju fint:) Nu är ju ändå symaskinen framme.
Kan meddela att dammsugaren står kvar i vardagsrummet:)
Här kommer resultatet på ljuspåsrna. Superfina med ett värmeljus i eller som förvaring av tex värmeljus. De stora kostar 40 och de små 20. Kan skickas mot en avgift för portot.
ÅTERBRUKA MERA
Visst blir det lite mörkt och tråkigt nu när alla juleljusen och adventstjärnor är borttagna. Man vill ha ljus överallt. Gjorde perfekta små värmeljushållare av gamla kakformar och vackra pärlor.
Älskar Återbruk. Här kastas ingen! Man kan använda allt en gång till.Låt bara fantasin flöda:)
20 kr styck
DOFTPÅSAR MED LAVENDEL
Har odlat Lavendel hela sommaren. Älskar de små spröda blommorna och det ljusa bladverket.När det började bli kallare plockade jag in krukorna för att kunna röra om i blommorna ibland:)
Att ta några blad och suga in i dammsugaren är ju ljuvligt....vill liksom aldrig sluta dammsuga:)
Nu hade de torkat till ordentligt och jag rev av bladen och sydde små ljuvliga doftpåsar. Det går inte att jämföra med de påsar man kan köpa i handeln. De här doftar så mycket mera och är dessutom ekologiska.
Säljer dem för 25:-
Kan skickas om ni betalar portot. Men sjävklart vill vi se er här på en fika:)
ÄR DET KARMA.....ELLER?
"Högmod går före fall" eller "Du skulle ha hållit käften och inte dömt andra för nu sitter du i samma båt"!
Har ni hört de två talesätten?
Jag kom och tänka på det nu när jag bäddade sängen. Jag har väldigt mycket fördommar har jag märkt. kanske inte kommer som en överraskning för alla andra. Men jag blev jäkligt snopen! Jag har alltid tänkt på mig själv som väldigt fritänkande. Har också alltid tänkt på mig själv som si eller så. Delat in mig i fack och haft en klar bild av vem jag är och vem jag vill utvecklas till.
Min mormor och min mamma hade/ har precis som jag Fibromyalgi. Mormor var sin sjukdom. Hon lät den begränsa sig helt och hållet. Hon försökte att bli av med smärtan. När hon fick diagnosen hade hon gått med korsett i hela sitt vuxna liv, i princip. Hon hade fått diagnosen "muskelremautism" och "kärringsjukan". Alltså var den inbillad och satt i huvudet. Är man inte tokig innan så blir man ju det av att inte vara hörd. Hon fick lugnande och sömntabletter.
Jag såg också mormor på dödsbädden.......var 20:e sekund gick impulser ner i benen och de krampade, trots morfin. Och hon hade ont! Jag bad att hon skulle gå. Det finns en bättre plats där hon äntligen skulle slippa smärtan. När jag var lite lovade hon att hon aldrig skulle dö. (Konstig sak att lova) Men jag sa att du måste bryta ditt löfte nu mormor.
Min mamma har efter många år lärt sig att leva med sin sjukdom. Hon hjälpte alltid till att tapetsera eftersom hon älskade det. Men veckan efter var hon liggandes med fruktansvärd värk. Vi runt omkring visade inte särskilt mycket förståelse. Varför tapetsera när man får ont???? Hon svarade alltid: "Jag måste ju leva också. Kan ju inte bara ligga".
Och jag bestämde mig för att så skulle jag aldrig bli!!!! Även om jag hade ont skulle jag inte låta sjukdommen styra mitt liv.
Men det blev att "Ta skeden i vacker hand". Ännu ett talesätt som stämmer in:))
Jag har alltid haft problem med nacke och axlar. Aldrig varit särskilt rädd om min kropp. Aldrig gillat den heller för den delen. Aldrig varit trådsmal....Blivit kallad tjockis i skolan.....Jojo- bantat.
Sett kroppen som ett verktyg som jag bestämmer över.
Efter att mitt 5:e barn, Lisen föddes 2001, började jag få allt mera ont i kroppen. Molande "småvärk" i hela kroppen, hela tiden:((( Mamma påpekade vid något tillfälle att jag nog hade fått "Fibro". NEJ!!!! Och även om jag fått det ska jag aldrig ge efter! Jag kan ha en sjukdom, men jag tänker aldrig låta den identifiera mig. JAG BESTÄMMER!!!!! Jag ränker inte ge efter.
2014, 13 år senare fick jag diagnosen. Efter att försökt träna och banta bort den, krashade jag totalt. När kroppen sa att nu är de vilodax. Sa jag lite sturskt (inte så lite) att det bestämmer inte du!
Tror det var 2013 som jag gick med i en grupp på facebook, där man skrev in sina träningspass. Bara på skoj.
Och när jag började skriva ner hur mina dagar såg ut och fick kommentarer om detta, så insåg jag hur mycket jag rörde på mig. Och ändå hade jag inte börjat täna.
Cykla 2,6 km och lämna tjejerna i skolan. Springa spåret på vägen hem 3,5km. Cykla för att uträtta ärenden. Inte varje dag kanske, men om Morgan var ledig kunde det bli mella 2-4 mil. Hämta tjejerna i skolan. Vackert väder......Vi tar en liten skogspromme på kvällskvisten.
Och ändå satt jag och sa att jag måste börja träna på gym! Måste börja springa längre!
När jag såg svart på vitt blev jag lite förvånad. En sak som jag anser om mig själv är också att jag är lat.
Och nu har jag kommit dit där kroppen vägrar lyssna. Jag kan skrika mig hes. den verkar helt döv på gamla dar;) Eller också får jag "betalt för gammal ost"!
Jädrar vad talesätt jag kommer på idag då;)))
Städade undan julen = Kan inte lyfta armarna. Fördel -> Kan virka och skylla på att jag kan inte gör mycket annat.
Dåligt samvete för att jag inte presterar. En annan fördom......Jag ÄR högpresterand! Jag bedömmer mig själv enbart efter mina handlingar.
Dåligt samvete igen för att jag är en urusel förebild för mina barn.
Nu ska jag "Mindfulla"mig:) Bara vara i kroppen och här och nu.Och säga till mig själv att livet är bra och att jag är helt ok. Tänka balans!
Och vara tacksam för att min kropp faktiskt fixat 7 fantastiska ungar<3<3<3<3<3<3<3
EGON & STEARINLJUS
Här går vi och väntar på Egon. Men som vanligt när det gäller att förutspå väder så det svårt att pricka rätt. Det var ju Klass2 varning så man tycker väl att det borde pusta till ialla fall:) Morgan bar in lite ved och vi tände upp alla ljus. Det är så himla mysigt.
I trapphuset har vi satt upp en takkrona som Morgan gjort iordning. Det var en elektrisk lampa med stora glasprismor, som vi köpt begagnad.
Straxt innan vi flyttade började prismorna ramla ner. De små metalltrådarna hade gått av. Vi hängde upp den i förrådet för att laga upp den vid tillfälle. Och under hösten har Morgan pillat med detta. Han upptäckte då att det bara var en tidsfråga innan det skulle blivit kortslutning i den. Gamla textilkablar som hade blivit svedda i kanten.
Bara att plocka bort all el. Morgan var lite fundersam på hur han skulle fixa det eftersom den går ut i fem armar.
DÅ kom jag på det!!! Vi sätter stearinljus i istället. Ångrar vi oss kan vi ju alltid lämna in den och sätta in ny el. Vi satte i lösa ljushållare i hållarna där glödlamporna suttit och bara satte i ljus.
Morgan höll på att slå ihjäl sig när han skulle borra upp den.
Men i trapphuset skulle den hänga!
Känns som om man skapat den själv. Även om det här var en lampa från början. Det komiska var att när vi fått upp den så har jag sett bilder överallt på liknande lampor:) Fler än vi har tydligen bra ideer;))
FIBROMYALIGI OCH MINDFULLNESS
Vissa dar är sämre än andra:( Värken gör att det tar såååå lång tid att ta sig ur sängen. Det känns som att gå på glödande kol. En konstig brännande smärta, som jag nyligen lagt mig till med.
Bit ihop.....Bit ihop!!!!
Barnen MÅSTE väckas! Tjejerna behöver lite påputtning. Ni vet hur det är. Man håller på att ta på sig byxorna och ser plötsligt en Barbie utan skor. Barbien får skor innan man ritar klart teckningen man började på i gårkväll. Fortfarande med bara ett byxben på sig.
Den andra fastnar mimandes framför spegeln. Provar olika örhängen, byter tröja ett par gånger och kollar så att jag inte märker att hon tar på lite läppstift.
Ni som känner tjejerna vet nog vem som är vem:)
När de har gått tar jag en kopp kaffe. Sen är det dax för Mindfullnessöveningar. Jag tycker det är svårt. Mina tankar far som popcorn i huvudet. Men att scanna av kroppen och använda det som ett verktyg för att vara i nuet och för att bättre kunna "acceptera" sin smärta funkar för mig!
Jag gör det i badkaret. Där är jag (oftast) ensam och vattenbruset stänger av omvärlden. Jag tränar en stund varje dag.
Det krävs mycket träning i att vara här och nu. Att stanna upp och vara mitt i smärtan liksom. Jag har ont! Jag kommer att ha ont resten av mitt liv. Antingen deppar jag ner mig och lägger mig ner och dör eller gillar läget.
Tar reda på VAD ÅR VERKLIGEN VIKTIGT FÖR MIG!?
Vilken aktivitet är värd att göra som jag vet att jag kommer att få extra ont av efteråt? Vad är värt besväret?
Vilken aktivitet som helst tillsammans med familjen skulle jag säga. Att leka med mina underbara barnbarn. Det fyller livet med så mycket lycka att smärtan hamnar i bakgrunden. Att klippa min familj. Att baka med barnen. Promenera med fina mannen. Och jag ser verkligen fram emot att få prova Medicinsk Yoga.
Att vänligt men bestämt säga till fötterna "Hej fötterna! Hej brännande jävla smärta! Välkommen! Jag vet att du finns där men jag tänker leva ändå!
Lättare att säga än att leva efter.....men ändå:)
SMULTRONSTÄLLEN
Vi hade en fantastisk sommar i vårt nya hem. Trevliga grannar och underbart väder. Vi turistade i vår egen stad. Provade nya lekplatser, matade änder och picknickade överallt.
Från den dagen vi flyttade har Sebbe mått mycket bättre. Han har betydligt mindre ångest och trivs jättebra i sitt nya rum. Bara det känns som en jättevinst. Han känner sig mera självständig och lugn och jag kan gå ut och lämna hemmet.
Vi cyklade bort till Johannelundsbadet varje dag. Jag var lite skeptisk först. Jag menar.....Bada i Stångån? Känna inte vidare trevligt. Men där fick mamman ge sig:)
Vilket jättefint bad! Sandstrand, inhängnat barnbad, brygga att dyka från. Första dagen vi var där kom miljökontoret och kollade vattnet. Helt OK!
Tjejerna lärde sig simma och dyka. Vi lärde känna fina människor som vi har lite kontakt med nu också. Vid ett flertal tillfällen kom räddningstjänsten dit. Vi fick prova att kasta livboj opch rädda en stackars brandman i nöd=)
Vi hittade verkligen många smultronställen den här sommaren.
Jag menar vi sparar pengar hela året för att åka antingen utomlands eller hyra stugor på västkusten. Och visst är det fantastiskt härligt. Men på en vecka är det över:(
Jag tror att både vi vuxna och barnen påverkas så mycket av vad andra gör. "Den och den har varit utomlands."
Och visst är det härligt att packa bilen full och dra iväg. Men det är inte sämre att semestra på hemmaplan. Låter lite som om jag försöker övertala mig själv. Och det kanske jag gör. Tänker väl att ALLA andra åker iväg med sina barn.
Men vi hade den finaste sommaren på länge. Småtjejerna var överlyckliga att vi badade varje dag. De stora ungarna kunde komma när de vaknat. Och Sebbe kände att han hade full koll.
Det är inte helt lätt att åka iväg med autistiska barn och ungdommar. Det som andra tycker är roligt och spännande. Så som lov och utflykter och att kunna ta dagen som den kommer är inte roligt, utan oroligt. Eftersom man inte kan förutse vad som ska hända när man är hemifrån blir det bara stresspåslag. Det stärker inte självet utan förstör!
Det är bättre om allt är normalt:) för att citera Sebbe:)
Och vet ni vad jag har börjat göra???
Att omvärdera mina värderingar. Sånt som var superviktigt förrut är kanske inte det. Att tänka till i varje stund. Varför ber jag om det här? För vems skull?
Att Jobba med mina fördommar. Måste all mat lagas från grunden? Barnen äter den ju inte. Är det inte bättre att få välja vad man vill om man är undernärd? Att få i sig någonting istället för ingenting.
Måste alla sitta ner vid bordet och konversera trevligt efter dagens slut? Om man har Asberger är man väldigt trött i huvudet efter en dag bland massor av folk. Det man behöver är kanske ensamhet. Och vem är jag att förneka mina barn det bara för att jag har en föreställning om hur allt borde vara.
VAD är verkligen viktigt!!!!!
Att våga vara den föräldrar man inners inne känner att man vill vara. Utan att bry sig om andras fördommar!
FLYTTA HEMIFRÅN
I våras satt jag och kollade igenom lediga lägenheter på Stångåstadens sida. Vi var sugna på att flytta men samtidigt inte. Vi trivdes sååå bra i vår lägenhet, som vi renoverat från topp till tå. Bildligt talat:) Men vi kände att vi inte trivdes i området längre.
Jag gick med mina berömda "känsla" att- Här vill vi inte att Filippa och Ebba ska växa upp!!!!!
Morgan suckade uppgivet;) Eftersom vi lever stenhårt efter mottot "Happy wife- Happy life" så visste han att om mitt mammahjärta fått för sig något så går det inte att ändra.
Vi stötte och blötte. Ingen av oss kände att vi hade orken att packa ihop allt....igen. Vi har trots allt flyttat 5 gånger på 10 år.
OCH PLÖTSLIGT hände det. Drömlägenheten låg ute! Där Tinnerbäcken möter Stångån! Ni fattar va? Får ståpäls bara jag säger det:) Det är så poetiskt så man dööör.
När Morgan kom hem visade jag honom lägenheten och vi lade intresseanmälan direkt.
För att få bo där var det värt ännu en flytt.
När tjejerna var små och vi bodde på landet med bara en bil, så åkte vi in till stan på Mogges lediga dagar. Vi gick utmed ån och matade ankor, och drömde om att bo vid ån. Vi hade lagt intresseanmälan en gång tidigare på en lägenhet i området, men inte haft tillräckligt med poäng.
Vi låg vakna halva natten och pratade. Orkar vi flytta? Är det tillräckligt "dåligt" här för att dra upp allt? Man flyttar inte bara hur som helst med autistiska barn. Det blir ett jättestresspåslag! Hyran skulle bli dyrare......var det värt det? Ni vet hur det är. Det ligger ju inte pengar i drivor i månadsslutet precis. Vad kan man dra in på?
Helt plötsligt kom det ett mail! "Ni har fått ett lägenhetserbjudande!"
Jag ringde till den som bodde i lägenheten, som blev jätteirriterad:( Vad håller de på med? Det har redan varit 5 stycken och kollat. Kändes ju sådär.
Förstod att vi inte hade en chans. Men vi bokade in en tid veckan efter.
När vi cyklade ner sa jag till Morgan "Hoppas det är en skitdålig lägenhet. Så slipper vi tänka mera på det".
Men när vi kliver in i lägenheten känner vi båda WOW! Här vill vi bo.
Vi gjorde listor när vi kom hem: + och -
+ sidan för Gripgatan blev lång
Större lägenhet
Bättre förvaringsmöjligheter
Uteplats ner mot Tinnerbäcken
Altan under tak på innergården
Kamin i vardagsrummet
Större kök
mm
mm
Men den stora frågan....Hur är det i området????
Varje ledig stund gick vi runt ån. Fikade i Ådalaparken. Lekte på gården. Pratade med grannar. Lyssnade mot Hamngatan på trafiken. Åkte ner på kvällarna för att kolla läget. Snacka om grundlig undersökning:)
Vi tackade JA!!! Och vi fick lägenheten.
Och det var det bästa beslut vi tagit....efter att sagt ja när Morgan gick ner på knä;)
Och för första gången på 10 år kan jag kalla platsen jag bor på HEM! Jag och min fina familj har kommit HEM!!!!
