DÖTTRAR MED SUPERSTYRKOR
Äntligen kom det efterlängtade och välbehövliga påsklovet. De sista två veckorna har det varit trögt att komma upp på morgonen. Ebba har haft nationella prov i flera veckor och det har tagit musten ur henne. Hon får anstränga sig till orimlighet. Lärarna är helt suveräna. De anpassar hennes vardag så långt de kan, men proven är ju som de är.
I vilrummet finns en soffa där hon somnat nästan varje dag. De låter henne sova en knapp timme så hon kan orka med eftermiddagen. Det är väl att se individen om något. Hon ligger väldigt bra till kunskapsmässigt så det är ingen fara med att hon får en liten håltimma:)
Lärarna har upptäckt att om hon inte får gå ifrån så kan hon ändå inte hänga med. Hjärnan har redan somnat och det slutar ofta med att hon sitter och gråter på toa.
För mig som mamma känns det här såklart extra gott ihjärtat<3
Dessutom känner jag mig hörd!!! För er som kämpar med att få samhället att förstå era barns superstyrkor och förklara att de kanska inte passar in i skolans mall, så är det just det som är sååå viktigt. Att känna sig hörd och sedd.
Om Ebba berättar något som hon tycker är jobbigt i skolan. Det kan vara något som vi i vuxenvärlden inte ens skulle reflektera över, men för Ebba är det hennes hela värld. Honf astnar i problemet tills det är löst. Och varje gång fixar lärarna det. För i 99 fall av 100 är det lösbart på en blinkning.
Och de tar det på allvar! Ebba är fullständigt trygg med att det finns vuxna som håller koll på läget. Med andra ord kan hon vara bara Ebba och utveckla sina superstyrkor till sin fulla potential.
Och ett tips.....LYSSNA PÅ FÖRÄLDRARNA. De är trots allt proffs på sina barn.
Och allt är kanske inte vad det först verkar vara. Ibland kan det vara lite lurigt. En av mina äldre döttrar sa härom dagen "Jag har inte haft någon barndom. I sex år har jag legat i sängen och försökt förstå vad det är för fel på mig. Varför alla säger att jag är ledsen. När jag egentligen bara är Autistisk. Tänk om skolan hade lyssnat, då hade jag sluppit så mycket gråt"
Då är det svårt som mamma att inte bli bitter. Tänker ibland skriva brev till de berörda lärarna och berätta vad deras åsikt (för det var vad det var) utan förankring i verkligheten, har gjort med hennes liv.
En flicka som inte kan uttrycka eller tolka adekvata känslouttryck har man talat om för att du är ledsen. Ett antal inkompetenta kuratorer och soc. anmälningar senare så får hon äntligen sin diagnos. Hon gråter av lättnad. Jag gråter av lättnad. Vi firar Autismdiagnosen med gofika! Hyllar olikhet och ljuset i tunneln.
Men jag tänker inte skriva några brev. Vad skulle det känna till? Pajkastning är inte bra till något. Kanske skulle de lära sig något...eller kanske inte.
Det jag inser är att där jag är just idag finns ingen kraft till att utbilda andra i detta ämne. Kanske någon gång, me inte idag. Helst då tillsammans med mina av samhället så illa behandlade döttrar. Ni är så mycket starkare än jag.
Tack för att ni finns Julia, Lisen, Filippa och Ebba
Kommentarer
Monica
En gång i tiden när stund och tanke är i fas, då är jag säker på att all den erfarenhet du samlat under åren kommer att flyta ner till ord...ord som blir kvar...blir till insikt, hjälp o redskap för en medmänniska som just börjat trampa på den väg du gått på i en lång tid nu. Gillar Dig..din familj 💚💚💚
Svar:
Sofie Roslinger
Trackback
