PARALLELL VERKLIGHET
Imorse läste jag något som Mia Skäringer Lazar skrivit på Instagram. Hon är verkligen träffsäker både som Mia och Tabita. Ibland känns det som om hon varit inne i mitt huvud och rotat. Blir lite avundsjuk på henne. skulle vilja ha hennes förmåga att sätta tankar på pränt på det viset.
Hon skrev någonting om att ibland kommer hon liksom inte in i dagen när morgonen gryr. Hon blir ståendes utanför och betraktar.
Och där känner jag så igen mig. Man kan stånga sig blodig men man kommer inte in. Som ett kugghjul som hamnar på kant så haltar men bredvid i en paralell verklighet. Varken kropp eller sinne vill vara med hur mycket man än försöker.
I början när jag upplevde det här blev jag väldigt ledsen och kände mig så ensam. Nu försöker jag bara vara....det är som det är. Man får försöka andas genom dagen och vila.
Igår när jag var i mitt parallella universum så slog mig en tanke. Meningen med att jag känner mig så här ibland.
Det är för att jag ska förstå mina barn som också går och har gått gått igenom det här. Gått i väggen så de är alldeles tillknycklade. Ungefär som när man smakar på barnens penicillin för att ha förståelse för vad de går igenom när de ska svälja eländet.
Så måste det vara!
Kommentarer
Trackback
